Det var inte mitt fel!
Här sitter man helt oskyldigt på jobbet och slösurfar och det slutar på Webhallen i Sumpan... Jäkla sätt att skriva att de har rea just när man fått lön... ;)
Så nu är man trådlös både tangentbordsmässigt och musmässigt. Nästan.
Mitt suveräna ergonomiska tangentbord har givetvis inte gjort sitt, utan det fortsätter pryda sin plats framför skärmen, likaså min gamla hederliga svansmus.
Nytillskotten kommer stoppas in i hyllan bredvid soffan och användas när man vevar tv-serier från burken och inte ids flytta röven för att peta igång nästa avsnitt. Tala om I-landsproblem, hahaha...
Eller så kommer jag sitta framför burken och skriva med det trådlösa i knät, som nu ungefär... ;-)
Igår var det derby på Råsunda (vackra, stolta AIK mot det haschdoftande slöddret i Bajen - eller hur var det nu?) och det var en äkta derbymatch - full fart redan från avspark och sen ett jävla kämpande om varje omöjlig långboll. Precis som det ska vara! =)
Dessvärre tyckte inte alla att det skulle vara så, utan ägnade sig åt att elda bengaler (böter), tända nödbloss (böter) och bränna av x antal knallskott och allehanda fyrverkeriet (en jävla massa böter)... Ett knallskott landade precis vid fötterna på AIKs målvakt Maanoja och hade han inte upptäckt den och kastat sig åt sidan innan den briserade vete fan hur det hade gått. Hörselskadorna hade varit givna, sen kan vi fortsätta därifrån typ... Enligt militära regler (eftersom det är en militär pjäs) ska det vara ett säkerhetsavstånd på 15-20 meter vid användning av knallskotten. Sånt hivade Bajenklacken in på plan och sen dessutom mot polisen...
Det direkta resultatet blev ett avbrott på totalt sådär tjugo minuter och en match som inte slutade förrän långt efter tio då den börjat klockan åtta...
Tror jag ska nanna kudde tidigt idag, jag är lite trött. ;-)
För övrigt börjar det hetsas igen.
Sjöslaget är redan inbokat då det blev ett avhopp i en hytt och jag nesligen lurades in där (svarade på mailet på morron när jag var trött och inte orkade stå emot, haha) och det blir väl tredje-fjärde gången nånting man åker den skutan. Men skoj är det!
Insparken anno 2008 är den första inspark sen 1997 som jag inte bevistade på något sätt alls. Tänkte inte på det under veckan då det var fullt upp med resor till farmor och allt vad det var, men det känns lite konstigt såhär i efterhand.
Men traditionen med kräftskiva söndagen innan det brakar igång håller i sig, det tycker vi om! Jag kom med förslaget i KUF (Kårens Underhålls- och Festutskott som det hette då) på våren 1999 och det blev ju en hit!
Men vi satt ute i Rökerigränd i alla år, såg på bilder att de var inomhus iår. Skämmes! ;)
Sen kom det korta och kärnfulla meddelandet på Msn häromdagen: "Rabalder har öppnat anmälan nu".
Till detta räknar vi all spam om Skiweek också. Jeez...
Men nu ska jag fortsätta läsa om Stieg Larssons Millennium-svit. :)
The end is closing in...
Åkte som sagt ner till Falköping igår med farsan, syrran och lille systersonen. Själva resan är inte mycket att orda om, för min del var det lite trångt eftersom Alex satt i en bakåtvänd bilbarnstol bakom mig, så jag satt lite som en fällkniv, men inte värre än att man fick plats i alla fall.
Övernattning på en rastplats utanför Gränna då den campingen stängde bommen vid 22 och det bara var betalparkeringar nere i hamnen. Men med husvagn gick det ju utmärkt i alla fall.
Stannade några timmar i Jönköping för att gå på lastbilsmässan på Elmia dit farsan givetvis hade friplåtar från Scania. Ett veritabelt Mecka för Alex, tokig i stora fordon... ;)
Kom till Falköping, checkade in på Mössebergscampingen (den utsikten är det inte många campingplatser som slår!) och åkte sen ner till Mössebergs Äldreboende.
Jag och syrran visste väl inte riktigt vad vi skulle vänta oss, vi hade ju hört från farsan och faster hur det var inte så lite virrigt ibland, men det visade sig vara ett bra grepp att ha med Alex. Säg den gamling som inte piggnar till när det springer omkring en tvååring och charmar hög som låg? :)
Men det kunde ju inte hindra oss från att inse att det barkar mot slutet.
Det var lite virrigt med att hålla reda på vilka vi var och så, men hon satt i fåtöljen och det var ju inga problem att prata med henne, även om man fick ta om saker lite då och då.
Faster med gubbe kom dit och de gick för att träffa läkaren och höra hur det egentligen stod till. När de kom tillbaka åkte vi tvärs över berget till min kusin som bor mitt ute i skogen (typ) med sin familj och då dryftades det även för oss hur det är.
Det är rätt illa.
Dement givetvis, såpass att vi hittade en diskborste hängandes under hatthyllan. Hm.
Men vad värre är att hon har cancer både i lungorna och i magen plus att hon samlar på sig vatten. Dessutom har hon haft ett gäng hjärtinfarkter. Ingen större idé att operera ett sånt tillstånd, bara det stora trauma att genomgå en operation gör att hon kanske inte ens överlever en sådan sak, så det får helt enkelt ha sin gång.
Det är på ett sånt stadium att personalen har, på deras direkta fråga, fått instruktioner om att händer det nåt kommer de inte ringa efter ambulans.
Så när vi kom dit idag för att säga hejdå var det lite ångestframkallande. När vi var där igår blev jag kallad för Johan ett par gånger och den gången undrade hon "går du med dom?" när vi sa adjö - då hade hon glömt...
Inte blev det bättre av att vi idag kom efter lunch och hon då låg på sängen och dåsade, vilket gjorde vårt besök rätt mycket kortare än vi kanske tänkt.
Men när jag böjde mig ner och kramade om henne sa hon "Åh Stefan, min lille plutt" och det värmde i hjärtat - hon kallade mig jämt för sin lille plutt när jag var liten...
När vi gick ut genom dörren vände sig Alex om och hojtade "hejdå, ses imorrn" så vi lämnade henne leendes i alla fall, men när vi gick mot hissarna tittade jag och syrran på varandra och utan ett ord ryckte vi på axlarna, jahopp, det var det ungefär...
Och det är jag helt inställd på. Om en vecka fyller hon 88 och ska jag vara ärlig tror jag inte hon når 89, än mindre troligt är väl att jag får träffa henne igen.
Så även om detta kostade mig två obetalda semesterdagar till ångrar jag inte ett ögonblick att jag åkte med ner, vem vet om man hade fått chansen i framtiden?
Is this the end..?
Om tjugo minuter rullar jag, syrran, farsan och lille Alex söderut medelst V70 och husvagn.
När vi var på Tynningö för några veckor sen snackade vi om att vi borde åka ner och hälsa på farmor, medan hon fortfarande känner igen oss ungefär, och i dag bär det av.
Jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig, men jag tar med kameran hur som helst.
Fast två lite roliga saker bär det med sig trots allt, jag får långhelg och sen ska det till att bos i husvagn på många, många år, haha...
Vem är egentligen en skådis..?
Detta blev en märklig helg.
Trevlig resa ner med Kaj i fredags, mycket skitsnack som sig bör och trevliga cowgirls att titta på under ätandet på McD i Södertälje, haha...
Kvällen gick i alkoholens tecken som en liten uppvärmning inför lördagen. Jag o Tossa (som kinesade i gubbens tomma lägenhet, tacktack) härjade med lite gamla Hi Lifare till nånstans inpå småtimmarna.
Lördagen inleddes lite långsamt med en A6-visit och trask på stan innan det blev dags att hoppa i kalasbyxorna igen! Först lite förkör nere i min gamla hood på Torpa, sen upp på vinden på Kulturhuset och partaj hela kvällen lång!
Partyt i sig var kanonkul, massa gammalt folk att tjata med, billig öl och minsann en galen DJ också... Nånstans vid fyra hjälpte vi Tussi att riva av bord, stapla stolar - lite efter-sittning-nostalgi sådär, haha...
Sen gick det galet. När jag väl kom hem strax innan fem började jag ringa Tossa så han kunde hiva ut nyckeln, porten var ju låst, men han svarar inte. Mera ringa, men nähä. Jag riskerar liv och lem (nåja) genom att klänga lite på grannbalkongen och bankar på fönstret med paraplyet (når inte annars), men inget händer.
Där nånstans inser jag att persiennerna inte är vippade - okej, Tossa är inte på plats.
Vad göra? Klockan är fem en söndagmorron, jag är borta på Liljeholmen i frackrock, det är kallt... Som tur är hade jag bilnyckeln i fickan, så jag tillbringade sju timmar i bilen tills Tossa fick igång sin mobil igen, jag kunde ringa honom, lura tillbaka honom så jag äntligen kunde gå på toa och göra tvåan... ;-)
Sen blev det buffe (utan accent) på Chili Thai, sen blev det bilresa hem.
Men jag kan ändå inte undgå att fundera.
Varför ger somliga ett visst intryck via mail/msn/icq/sms (pick your choice) för att sedan ha en helt annan inställning när man väl är face to face..?
Jag hoppas inte jag uppfattas som sådan (och skulle så vara fallet är det absolut inte meningen), men med somliga är det tydligen så.
Allt blir ju bara så knasigt.
Jag byggde en ny playlist i Winamp igår och en låt är samma som jag hörde på radio när jag hade lämpat av Kaj vid Centralen lite tidigare: Michael Learns To Rock - The Actor.
Suited my mood? Yes box...
He takes you out and he takes you up
’Cause he can show you so much
I go to bed and tomorrow again
There’s a lot of work to be done
He gives you gold and he’ll promise you
The whole world will be yours
I just can tell you I love you so
Even though my odds are low
I’m not an actor, I’m not a star
And I don’t even have my own car
But I’m hoping so much you’ll stay
That you will love me anyway
The dirty games and the neonshows
This is the world he knows
Watching the stars satisfies my soul
Thinking of him makes me feel so cold
The fancy cars and the restaurants
You’re just so fond of the man
Sometimes I wonder if you are blind
Can’t you see, he’s got dirt on his mind?
I’m not an actor, I’m not a star
And I don’t even have my own car
But I’m hoping so much you’ll stay
That you will love me anyway
Till sist, är det någon som inte lider med stackars Sanna Kallur?
Äntligen skadefri, smärtfri, framme vid semi i OS, en semi hon lätt skulle gå vidare till final från - och så är hon så taggad att hon tar för långa kliv, kommer för tätt inpå första häcken och ramlar...
Usch usch usch...
Statusrapport från gamla hederliga Jönköping
Nu går jag mot rött!
En sak är säker, om detta stämmer är det färdigtryckt! ;-)
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article3062336.ab
(det kanske kommer reklam först, men förtrösta icke - inslaget kommer efter)
Som sagt...
Just when I thought I was out...
Okej, Jönköping is a go trots allt.
När unge herr Andersson vaknade ur sin dvala och började snacka samåkning löste sig den dyraste biten, sen föll allt bara på plats!
Men Murphy fick ett ord med i leken i alla fall. Hade jag fått reda på det sådär fem timmar tidigare hade jag haft friplåtar till lastbilsmässan på Elmia, men eftersom jag då var helt inställd på att sitta i soffan och vara bitter tackade jag nej till det. Eftersom det var en kund som var hos oss för första gången så är det inte nåt jag kan ångra heller. Damnit!
Men nu gäller det bara att hitta sovplats och på något sätt lösa glamourtemat för klädseln. Svart och vitt ska det vara. Hm.
Ja ä inte bitter...
Först kommer det en vansinnigt snitsig inbjudan i brevlådan (ja, den där fysiska utanför datorn) om att det är 30-årshippa i Jönköping.
Kanonkul, den helgen friplanerar vi!
Sedan kommer det bulletiner om att samma helg är äger det årliga sommarpartajet på en ö i Göteborgs skärgård rum, typiskt att det skulle krocka - men mitt fokus låg redan på Jönköping.
Allt ser bra ut, i enlighet med temat på 30-årsgalejet funderar jag på att bege mig till SVTs kostymförråd och hitta nåt riktigt roligt - då smäller det till med de nu så välbekanta semesterdagarna.
Ajdå, detta ser inte bra ut... Dessutom går resan på nästan en tusenlapp oavsett ressätt.
Igår var det bara att kapitulera - det blir inget 30-årskalas i Jönköping för min del. Skrev ett sorgset inlägg på evenemangets sida på Fäjsbook och bytte min status från "kommer kanske" till "kommer inte".
Så på lördag ska jag inte snacka skit med en väldans massa gamla polare (har ju sett anmälningslistan på nätet) utan jag ska sitta hemma i soffan och bara vara bitter...
Världen är grym, speciellt mot mig.
Boooring...
Well, that's my life for you. Det händer ingenting.
Undantaget i fredags då jag var inne på Go08 och plåtade lite i Kungsan och på Medborgarplatsen, men det gick inget bra. Niklas Strömstedt i dagsljus var ju enkelt, men han är tristare att plåta än en vit vägg - han ser ju likadan ut hela tiden! Dessutom finns det en bod till höger på scen i Kungsan och där på taket satt det några dårar som syntes på varenda bild eftersom det var bästa hållet att plåta från. *suck*
Nere på Söder blev det inte bättre. Ett liiitet scentält med massa lampor i bakkant riktade framåt gjorde att bländaren levde rövare. Kompensation med iso i topp gjorde bilderna brusiga, de få som inte blev oskarpa pga dålig största bländare i gluggen... Byte till mitt fasta 50/1.8 gjorde saken lite bättre, men då kan man inte zooma...
Strax efter det kom John Blund, påminde mig om att jag gått upp vid sex på morron och klippte till med Stora Sova-påken. Tunnelbana hem!
Under veckan har jag haft ett litet projekt med att dra el här hemma, kåken är gammal (få eluttag på märkliga ställen) men inte så gammal (att elen dragits om).
Till exempel har jag tre uttag i köket.
Ett enbart för kylen, inget konstigt med det.
Ett ovanför diskbänken, det klassiska lysröret med uttag längst bort till höger.
Ett i höjd med fönsterbrädan.
Okej, var ställer jag micron? Diskbänken behövs till disk och sånt, den finns utmed högersidan där lysröret är längst till höger med sitt uttag. Sen kommer vinkeln och 60cm bänk fram till spisen - den bänken behövs som ren jävla yta. Efter spisen kommer en smal bänkbit på kanske 20cm, sen är det ett skafferi och sen kommer ytterväggen. Fortsätter vi där åt vänster kommer fönstret och i andra änden av det - där sitter sista uttaget.
Lösningen blev att peta in micron i skafferiet och ha dörren på glänt eftersom förlängningssladden hänger i fria luften bort till uttaget vid fönstret. På den lilla smala bänkbiten står vattenkokaren, vill ju gärna ha den vid fläkten när vattenångan kommer farande ur den.
Detta har gjort att jag vill få till en väldigt custom made förlängningssladd.
Tanken var att hitta en sån där grendosa som delar sig på två direkt i uttaget, en jordad sådan som man kan öppna, karva lite hål i och dra en sladd ifrån utan att offra ett av uttagen. Men att hitta en öppningsbar sådan visade sig vara sjukt svårt, men till slut hittade jag en.
Sen ville jag ha ett vanligt grenuttag i skafferiet, men samtidigt behövde sladden vara tre meter lång - då blev det dyra grejor. Lösningen hittade jag på Clas i Sjön, ett grenuttag utan sladd! Kalas! En rulle 1,5-kvadrats kabel på det och fram med skruvmejseln!
Jag stötte på pumpen direkt.
Mitt lilla smidiga grenuttag jag tänkte modda var inga problem att öppna, men inuti var det ju inte direkt förberett för att modifieras. Jag insåg kvickt att jag behöver en lödkolv (som jag inte har) och dessutom brukar det finnas en liten bygel man drar utgående kabel igenom där man drar åt så kabeln inte kan slitas loss. Hm.
Men resten verkar funka, kabelklammer har jag sen tidigare, hittade självhäftande kardborrfästen på Clas att sätta upp grendosa på väggen med - detta blir skitbra!
Prestigemöte mot Elfsborg i kväll, mindre än tre poäng där och man kan glömma att AIK hänger på i toppen... Pavey avstängd efter tredje gula, Dulee såld... Jag får lite Wiltonvibbar här...
Tips från coachen?
Men idag hittade jag ett guldkorn på mittuppslaget. De kör en intervjuserie med kända stockholmare som snackar sommar, semester och sånt och den här gången var det Kjell Bergqvists tur.
Sicken lirare!
Han bränner alla stålar han får in på resor med ungarna hit och dit och en hel del till välgörenhet och han har kul på vägen!
Men det som fick mig att gapskratta var den lilla tipsrutan på slutet...
Bergqvist ger 5 lugna sommartips:
- Var sysslolös: "Jag är världsbäst på att göra ingenting. Ställ tre stolar i rad och lägg dig ner. Sätt dig på en stubbe och glo och var glad att solen skiner."
- Lägg dig i hängmattan: "Glo och var glad att solen skiner."
- Vid regn: "Lägg dig under hängmattan, glo och vänta på att solen ska skina."
- Badliv: "Gå och bada i närmsta pöl."
- Öla: "Glöm inte bort att dricka öl. Får jag en öl är jag nöjd, det behöver inte vara någon speciell sort. Men se till att inte somna ifrån tv-sporten. Jag tittar på all sport, och nu i sommar har det blivit både fotbolls-EM och sedan OS."
Hell yeah!
Passa på innan det är för sent...
Det andra är från när vi hälsade på honom på ett sjukhem av nåt slag efter att han fått vatten i lungorna, en massa björkar var det där iaf.
Farfar minns jag mer av, även om det nu är 18 år sen han dog 1986. Han rökte pipa och varje gång jag känner piprök av den "rätta" sorten kommer minnesbilderna farande. Dessvärre fick han ALS, blev hastigt sämre och gick bort väldigt fort efter att han blivit diagnosticerad - men det är också en av sjukdomens baksidor, den är väldigt aggressiv. På slutet kunde han inte prata utan satt med en liten apparat och skrev ut på en remsa vad han ville ha sagt.
Mormor minns jag mest av, trots att hon dog året efter farfar, men det är givetvis mest för att hon fanns i Bromma och farfar nere i Falköping. Hon var också sjuk i många år i MS och det är det genomgripande minnet av henne är att hon inte kunde gå själv. Inomhus tog hon sig fram med rullator, men skulle vi nån längre sträcka utomhus var det rullstol som gällde. Det var också där jag kom i kontakt med hemhjälp för första gången, en parant kvinna vid namn Karlberg kom och hjälpte mormor med mat, tvätt och sånt. Henne sade man sannerligen inte emot! :)
På slutet låg mormor i vad jag upplevde som flera år på långvården på Åkeshovs Sjukhus och än idag förknippar jag doften på sådana avdelningar med dödens väntrum - lite halvsterilt, nästan tyst förum tvn i allrummet med SVTs eftermiddagssändningar, ren apati...
Häromdan gick jag förbi mormor och morfars hus eftersom det inte ligger långt från mig och visst kände man igen sig. De har tagit bort hissen för rullstolen och porttelefonen givetvis, men träflaggstången är lika mossanlupen som förr, gräsmattan sig lik och hallonbuskarna kvar... Men huset har de målat om.
Så sedan jag var tretton har jag bara haft farmor kvar. I över tjugo år har hon funnit som en trygg hamn i Västergötland, hade jag vägarna förbi så var det bara att ringa så hade man genast en middag inbokad! Så många jular man firat där, först i huset på Krusagårdsgatan och sedan i hennes trea på Karlebygatan efter att farfar dog.
Men så hände det saker.
Det började med att hon mådde konstigt en dag för åtta-nio år sen och kände hur något strålade ut i armarna. Eftersom hon varit sjuksköterska visste hon att det var nåt åt hjärtat och åkte upp till Falbygdklinikerna och tur var det, när hon satt i väntrummet högg det till. Resultatet blev en lättare hjärtinfarkt och transport till Kärnsjukhuset i Skövde.
Men hon kom hem, lade av med rökat och faran över trodde ju en annan. Nu var det ju givetvis inte så enkelt. Hon repade sig från infarkten, men min starka farmor som snackade i mobil och åkte runt i sin lilla Golf automat was no more. Bilen parkerades till slut och hälsan gick i vågor.
Själv fick jag något av en chock när hon flyttade till Läkaren i Falköping för två år sen (boende i egna lägenheter, men högeligen anpassade, bemannat dygnet runt, restaurang under samma tak osv) och jag skulle fota hennes lägenhet inför försäljningen. Då låg hon i Skövde och när jag klev in på hennes rum visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Min älskade, starka, tuffa farmor såg ut som en liten sparv...
Nu har hon flyttat från Läkaren till Mössebergs äldreboende, ett gammalt sanatorium på sluttningen av Mösseberg med utsikt över hela stan. Anledningen till att det inte fungerar längre med Läkaren är att hon börjar bli dement, blandar ihop saker och ting och då är det inte helt bra att ha kök med spis och grejor i lägenheten...
Så igår var jag ute på Ekerö där även familjen Bentley var för att käka och snacka skit. Men lite mer än så också.
Mina föräldrar hade varit i Falköping och tillsammans med min faster tömt farmors lägenhet på Läkaren, dvs delat upp grejor mellan sig. Nu var då turen kommen till Åsa och mig att helt enkelt ta för oss av farmors saker.
Men man får se det som att man plockar på sig minnen av farmor och farfar, då går det lite lättare...
"Du får ta spriten" sa de andra och vips hade jag två flaskor framför mig. En vad som ser ut att vara en kopia på röd vermout, Perlino Cremovo heter den och allt står på italienska. 16-20% enligt etiketten..?
Sen blev det också, något förvånande, en 60-procentig Strohrom, hahaha...
Åsa snackade om att åka ner och hälsa på medan hon fortfarande kommer ihåg vem man är och det måste vi fan göra. För några veckor sen var jag på Ekerö och satt i soffan och såsade när farsan skulle ringa farmor och tyckte att jag kunde väl ringa upp? Visst, numret kan jag utantill, men sen fick jag förklara att det var Erlings son som ringde och då kom hon ihåg...
Alltså, i tio år har jag bott en timmes resa bort från farmor och hur många gånger kvistade jag upp och hälsade på? Jag får ett par fingrar över när jag räknar efter och faaaan vad man har ångest över det idag...