Sällan studsar en termos

Usch, svårt att sätta ord på vad jag känner nu...

Åkte som sagt ner till Falköping igår med farsan, syrran och lille systersonen. Själva resan är inte mycket att orda om, för min del var det lite trångt eftersom Alex satt i en bakåtvänd bilbarnstol bakom mig, så jag satt lite som en fällkniv, men inte värre än att man fick plats i alla fall.
Övernattning på en rastplats utanför Gränna då den campingen stängde bommen vid 22 och det bara var betalparkeringar nere i hamnen. Men med husvagn gick det ju utmärkt i alla fall.

Stannade några timmar i Jönköping för att gå på lastbilsmässan på Elmia dit farsan givetvis hade friplåtar från Scania. Ett veritabelt Mecka för Alex, tokig i stora fordon... ;)

Kom till Falköping, checkade in på Mössebergscampingen (den utsikten är det inte många campingplatser som slår!) och åkte sen ner till Mössebergs Äldreboende.

Jag och syrran visste väl inte riktigt vad vi skulle vänta oss, vi hade ju hört från farsan och faster hur det var inte så lite virrigt ibland, men det visade sig vara ett bra grepp att ha med Alex. Säg den gamling som inte piggnar till när det springer omkring en tvååring och charmar hög som låg? :)

Men det kunde ju inte hindra oss från att inse att det barkar mot slutet.

Det var lite virrigt med att hålla reda på vilka vi var och så, men hon satt i fåtöljen och det var ju inga problem att prata med henne, även om man fick ta om saker lite då och då.

Faster med gubbe kom dit och de gick för att träffa läkaren och höra hur det egentligen stod till. När de kom tillbaka åkte vi tvärs över berget till min kusin som bor mitt ute i skogen (typ) med sin familj och då dryftades det även för oss hur det är.

Det är rätt illa.
Dement givetvis, såpass att vi hittade en diskborste hängandes under hatthyllan. Hm.
Men vad värre är att hon har cancer både i lungorna och i magen plus att hon samlar på sig vatten. Dessutom har hon haft ett gäng hjärtinfarkter. Ingen större idé att operera ett sånt tillstånd, bara det stora trauma att genomgå en operation gör att hon kanske inte ens överlever en sådan sak, så det får helt enkelt ha sin gång.

Det är på ett sånt stadium att personalen har, på deras direkta fråga, fått instruktioner om att händer det nåt kommer de inte ringa efter ambulans.


Så när vi kom dit idag för att säga hejdå var det lite ångestframkallande. När vi var där igår blev jag kallad för Johan ett par gånger och den gången undrade hon "går du med dom?" när vi sa adjö - då hade hon glömt...
Inte blev det bättre av att vi idag kom efter lunch och hon då låg på sängen och dåsade, vilket gjorde vårt besök rätt mycket kortare än vi kanske tänkt.

Men när jag böjde mig ner och kramade om henne sa hon "Åh Stefan, min lille plutt" och det värmde i hjärtat - hon kallade mig jämt för sin lille plutt när jag var liten...

När vi gick ut genom dörren vände sig Alex om och hojtade "hejdå, ses imorrn" så vi lämnade henne leendes i alla fall, men när vi gick mot hissarna tittade jag och syrran på varandra och utan ett ord ryckte vi på axlarna, jahopp, det var det ungefär...

Och det är jag helt inställd på. Om en vecka fyller hon 88 och ska jag vara ärlig tror jag inte hon når 89, än mindre troligt är väl att jag får träffa henne igen.


Så även om detta kostade mig två obetalda semesterdagar till ångrar jag inte ett ögonblick att jag åkte med ner, vem vet om man hade fått chansen i framtiden?