Sällan studsar en termos

Detta blev en märklig helg.

Trevlig resa ner med Kaj i fredags, mycket skitsnack som sig bör och trevliga cowgirls att titta på under ätandet på McD i Södertälje, haha...

Kvällen gick i alkoholens tecken som en liten uppvärmning inför lördagen. Jag o Tossa (som kinesade i gubbens tomma lägenhet, tacktack) härjade med lite gamla Hi Lifare till nånstans inpå småtimmarna.

Lördagen inleddes lite långsamt med en A6-visit och trask på stan innan det blev dags att hoppa i kalasbyxorna igen! Först lite förkör nere i min gamla hood på Torpa, sen upp på vinden på Kulturhuset och partaj hela kvällen lång!

Partyt i sig var kanonkul, massa gammalt folk att tjata med, billig öl och minsann en galen DJ också... Nånstans vid fyra hjälpte vi Tussi att riva av bord, stapla stolar - lite efter-sittning-nostalgi sådär, haha...

Sen gick det galet. När jag väl kom hem strax innan fem började jag ringa Tossa så han kunde hiva ut nyckeln, porten var ju låst, men han svarar inte. Mera ringa, men nähä. Jag riskerar liv och lem (nåja) genom att klänga lite på grannbalkongen och bankar på fönstret med paraplyet (når inte annars), men inget händer. 
Där nånstans inser jag att persiennerna inte är vippade - okej, Tossa är inte på plats.

Vad göra? Klockan är fem en söndagmorron, jag är borta på Liljeholmen i frackrock, det är kallt... Som tur är hade jag bilnyckeln i fickan, så jag tillbringade sju timmar i bilen tills Tossa fick igång sin mobil igen, jag kunde ringa honom, lura tillbaka honom så jag äntligen kunde gå på toa och göra tvåan... ;-)

Sen blev det buffe (utan accent) på Chili Thai, sen blev det bilresa hem.

Men jag kan ändå inte undgå att fundera.

Varför ger somliga ett visst intryck via mail/msn/icq/sms (pick your choice) för att sedan ha en helt annan inställning när man väl är face to face..?

Jag hoppas inte jag uppfattas som sådan (och skulle så vara fallet är det absolut inte meningen), men med somliga är det tydligen så.

Allt blir ju bara så knasigt. 

Jag byggde en ny playlist i Winamp igår och en låt är samma som jag hörde på radio när jag hade lämpat av Kaj vid Centralen lite tidigare: Michael Learns To Rock - The Actor.

Suited my mood? Yes box...

He takes you out and he takes you up
’Cause he can show you so much
I go to bed and tomorrow again
There’s a lot of work to be done
He gives you gold and he’ll promise you
The whole world will be yours
I just can tell you I love you so
Even though my odds are low

I’m not an actor, I’m not a star
And I don’t even have my own car
But I’m hoping so much you’ll stay
That you will love me anyway

The dirty games and the neonshows
This is the world he knows
Watching the stars satisfies my soul
Thinking of him makes me feel so cold
The fancy cars and the restaurants
You’re just so fond of the man
Sometimes I wonder if you are blind
Can’t you see, he’s got dirt on his mind?

I’m not an actor, I’m not a star
And I don’t even have my own car
But I’m hoping so much you’ll stay
That you will love me anyway

Till sist, är det någon som inte lider med stackars Sanna Kallur?

Äntligen skadefri, smärtfri, framme vid semi i OS, en semi hon lätt skulle gå vidare till final från - och så är hon så taggad att hon tar för långa kliv, kommer för tätt inpå första häcken och ramlar...

Usch usch usch...