Sällan studsar en termos

Jag minns knappt nåt av min morfar, han dog 1980 när jag var sex år och jag har bara två egentliga minnen av honom. Det ena är när jag frågade varför han hade skor på sig inomhus och han visade att dom inte var smutsiga, inomhusdojor alltså. Jag har för mig att det var träskor, men det verkar ju osannolikt att klampa omkring i såna inomhus så det är nog minnet som spelar mig ett spratt på den punkten.
Det andra är från när vi hälsade på honom på ett sjukhem av nåt slag efter att han fått vatten i lungorna, en massa björkar var det där iaf.

Farfar minns jag mer av, även om det nu är 18 år sen han dog 1986. Han rökte pipa och varje gång jag känner piprök av den "rätta" sorten kommer minnesbilderna farande. Dessvärre fick han ALS, blev hastigt sämre och gick bort väldigt fort efter att han blivit diagnosticerad - men det är också en av sjukdomens baksidor, den är väldigt aggressiv. På slutet kunde han inte prata utan satt med en liten apparat och skrev ut på en remsa vad han ville ha sagt. 

Mormor minns jag mest av, trots att hon dog året efter farfar, men det är givetvis mest för att hon fanns i Bromma och farfar nere i Falköping. Hon var också sjuk i många år i MS och det är det genomgripande minnet av henne är att hon inte kunde gå själv. Inomhus tog hon sig fram med rullator, men skulle vi nån längre sträcka utomhus var det rullstol som gällde. Det var också där jag kom i kontakt med hemhjälp för första gången, en parant kvinna vid namn Karlberg kom och hjälpte mormor med mat, tvätt och sånt. Henne sade man sannerligen inte emot! :)
På slutet låg mormor i vad jag upplevde som flera år på långvården på Åkeshovs Sjukhus och än idag förknippar jag doften på sådana avdelningar med dödens väntrum - lite halvsterilt, nästan tyst förum tvn i allrummet med SVTs eftermiddagssändningar, ren apati... 

Häromdan gick jag förbi mormor och morfars hus eftersom det inte ligger långt från mig och visst kände man igen sig. De har tagit bort hissen för rullstolen och porttelefonen givetvis, men träflaggstången är lika mossanlupen som förr, gräsmattan sig lik och hallonbuskarna kvar... Men huset har de målat om.

---

Så sedan jag var tretton har jag bara haft farmor kvar. I över tjugo år har hon funnit som en trygg hamn i Västergötland, hade jag vägarna förbi så var det bara att ringa så hade man genast en middag inbokad! Så många jular man firat där, först i huset på Krusagårdsgatan och sedan i hennes trea på Karlebygatan efter att farfar dog.

Men så hände det saker.
Det började med att hon mådde konstigt en dag för åtta-nio år sen och kände hur något strålade ut i armarna. Eftersom hon varit sjuksköterska visste hon att det var nåt åt hjärtat och åkte upp till Falbygdklinikerna och tur var det, när hon satt i väntrummet högg det till. Resultatet blev en lättare hjärtinfarkt och transport till Kärnsjukhuset i Skövde. 

Men hon kom hem, lade av med rökat och faran över trodde ju en annan. Nu var det ju givetvis inte så enkelt. Hon repade sig från infarkten, men min starka farmor som snackade i mobil och åkte runt i sin lilla Golf automat was no more. Bilen parkerades till slut och hälsan gick i vågor.

Själv fick jag något av en chock när hon flyttade till Läkaren i Falköping för två år sen (boende i egna lägenheter, men högeligen anpassade, bemannat dygnet runt, restaurang under samma tak osv) och jag skulle fota hennes lägenhet inför försäljningen. Då låg hon i Skövde och när jag klev in på hennes rum visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Min älskade, starka, tuffa farmor såg ut som en liten sparv... 

Nu har hon flyttat från Läkaren till Mössebergs äldreboende, ett gammalt sanatorium på sluttningen av Mösseberg med utsikt över hela stan. Anledningen till att det inte fungerar längre med Läkaren är att hon börjar bli dement, blandar ihop saker och ting och då är det inte helt bra att ha kök med spis och grejor i lägenheten...

Så igår var jag ute på Ekerö där även familjen Bentley var för att käka och snacka skit. Men lite mer än så också.

Mina föräldrar hade varit i Falköping och tillsammans med min faster tömt farmors lägenhet på Läkaren, dvs delat upp grejor mellan sig. Nu var då turen kommen till Åsa och mig att helt enkelt ta för oss av farmors saker.


Men man får se det som att man plockar på sig minnen av farmor och farfar, då går det lite lättare...

"Du får ta spriten" sa de andra och vips hade jag två flaskor framför mig. En vad som ser ut att vara en kopia på röd vermout, Perlino Cremovo heter den och allt står på italienska. 16-20% enligt etiketten..?
Sen blev det också, något förvånande, en 60-procentig Strohrom, hahaha...

Åsa snackade om att åka ner och hälsa på medan hon fortfarande kommer ihåg vem man är och det måste vi fan göra. För några veckor sen var jag på Ekerö och satt i soffan och såsade när farsan skulle ringa farmor och tyckte att jag kunde väl ringa upp? Visst, numret kan jag utantill, men sen fick jag förklara att det var Erlings son som ringde och då kom hon ihåg...

Alltså, i tio år har jag bott en timmes resa bort från farmor och hur många gånger kvistade jag upp och hälsade på? Jag får ett par fingrar över när jag räknar efter och faaaan vad man har ångest över det idag...