Alla skall vi döden dö
I bilen hem från Falköping satt jag och syrran ganska naturligt nog och snackade en del om begravningar, dödsbud och så vidare. Hur man reagerat när man fått besked om en fullständigt oväntad bortgång, ovanligt känslosamma begravningar...
Själv satt jag och funderade på min egen begravning. Förvisso något som jag hoppas ligger många, många år fram i tiden, men icke desto mindre är det ju en ganska oundviklig händelse.
Hur skulle man vilja ha det?
Antingen med en massa toksorglig musik, som nån uttryckte det: "på min begravning ska det bölas ordentligt, den som inte grinar tänker jag komma och spöka för!" :)
Eller så kör man på alternativet som jag faktiskt lutar lite åt.
Till att börja med: tidpunkten. Klockan två en torsdag? Aldrig! Fredag kväll vid sextiden! Lördag kväll funkar det med.
Sen är det den här biten med musik. Inget ont om gamla psalmer, men jag tycker nog att musiken på något sätt ska spegla personen som ligger därframme i kistan.
Nu är jag enormt sugen på att föreslå HIM - Join Me In Death eller The Wicker Man med Iron Maiden, men riktigt så kul ska vi inte ha det, haha...
Nick Cave and the Bad Seeds - The Weeping Song kan ju bli aktuell i och för sig. Fattas bara annat. ;)
För att vara lite seriös finns det några som inte vore helt fel istället för psalmer som man aldrig riktigt kan. Boyz II Men - End Of The Road, Peter LeMarc - Starkare Än Ord, Queen - Who Wants To Live Forever har ploppat upp som ganska passande, medan till exempel Gyllene Tiders klassika "sista-låten-på-konserten" När alla vännerna gått hem eller Lasse Tennanders underbara Nu blåser vi ut ljusen (stolta stad) är kanske lite oväntade, men hur bra som helst.
Ett krav har jag. Over The Rainbow med Eva Cassidy, den från Songbird. Ljuvligt vacker...
Utmarschen (eller vad man ska kalla det) sker till Pärleporten. Jan Sparring eller Black Ingvars version spelar ingen roll. =)
Sen är det biten med kyrkkaffe, minnesstund eller vad man nu vill kalla det där man sitter ner, äter en bit och utväxlar minnen.
När jag har dragit på mig träfracken och det har östs jord på kistan är det efterfest som gäller! Pilsner, ölkorv, glad musik och ut på puben för några gravöl!
För vad vill man egentligen att folk ska ha för känsla när de bevistat ens begravning? "Det var en vacker högtid och så var det ju roligt att träffa lite släktingar igen..." eller "Fan vad kul det var, precis som när vi härjade runt för 20/40/60 år sen!"
Jag tar det senare. Lätt.
Nåväl.
Farmors begravning var väl lite mer traditionell än mina vildsinta planer ovan får man ju säga. Härlig är jorden givetvis, men det fanns också anspelningar till hennes liv, Gammal Fäbodpsalm till exempel eftersom hon var född och uppvuxen på landet, må vara i de djupa småländska skogarna men i alla fall.
Prästen talade som vanligt som om han hade känt farmor, men ju längre det led gick det upp för mig att det hade han faktiskt - de hade träffats mycket genom NHR (eftersom farfar drabbades av ALS) och detta gjorde det hela så mycket mer .. trovärdigt. Jag kände att istället för att stå och läsa stolpar från nåt papper var det verkligen min farmor han pratade om.
Något som verkligen gjorde intryck var det första som spelades när vi satt oss, Pie Jesu av Andrew Lloyd Webber. Riktigt bra!
Nu när jag sitter och fingrar på det lilla programmet från begravningen med farmors namn på framsidan, hennes födelsedatum men framförallt datumet då hon dog - då, nu, känns det verkligen att hon är borta, att jag aldrig kommer att få träffa henne igen... Usch!
Men livet går vidare.
Så i morron är det årets tredje sista match på Råsunda, Norrköping står för motståndet och nu får det fan vara dags för en vinst!
Tack förresten till er som erbjöd natthärbärge i onsdags, men morsan var fullständigt övertygad om att jag skulle missa tåget på morronen - så jag blev tvingad att bo på Motell Ålleberg med de andra... ;-)
Själv satt jag och funderade på min egen begravning. Förvisso något som jag hoppas ligger många, många år fram i tiden, men icke desto mindre är det ju en ganska oundviklig händelse.
Hur skulle man vilja ha det?
Antingen med en massa toksorglig musik, som nån uttryckte det: "på min begravning ska det bölas ordentligt, den som inte grinar tänker jag komma och spöka för!" :)
Eller så kör man på alternativet som jag faktiskt lutar lite åt.
Till att börja med: tidpunkten. Klockan två en torsdag? Aldrig! Fredag kväll vid sextiden! Lördag kväll funkar det med.
Sen är det den här biten med musik. Inget ont om gamla psalmer, men jag tycker nog att musiken på något sätt ska spegla personen som ligger därframme i kistan.
Nu är jag enormt sugen på att föreslå HIM - Join Me In Death eller The Wicker Man med Iron Maiden, men riktigt så kul ska vi inte ha det, haha...
Nick Cave and the Bad Seeds - The Weeping Song kan ju bli aktuell i och för sig. Fattas bara annat. ;)
För att vara lite seriös finns det några som inte vore helt fel istället för psalmer som man aldrig riktigt kan. Boyz II Men - End Of The Road, Peter LeMarc - Starkare Än Ord, Queen - Who Wants To Live Forever har ploppat upp som ganska passande, medan till exempel Gyllene Tiders klassika "sista-låten-på-konserten" När alla vännerna gått hem eller Lasse Tennanders underbara Nu blåser vi ut ljusen (stolta stad) är kanske lite oväntade, men hur bra som helst.
Ett krav har jag. Over The Rainbow med Eva Cassidy, den från Songbird. Ljuvligt vacker...
Utmarschen (eller vad man ska kalla det) sker till Pärleporten. Jan Sparring eller Black Ingvars version spelar ingen roll. =)
Sen är det biten med kyrkkaffe, minnesstund eller vad man nu vill kalla det där man sitter ner, äter en bit och utväxlar minnen.
Nej nej nej...
När jag har dragit på mig träfracken och det har östs jord på kistan är det efterfest som gäller! Pilsner, ölkorv, glad musik och ut på puben för några gravöl!
För vad vill man egentligen att folk ska ha för känsla när de bevistat ens begravning? "Det var en vacker högtid och så var det ju roligt att träffa lite släktingar igen..." eller "Fan vad kul det var, precis som när vi härjade runt för 20/40/60 år sen!"
Jag tar det senare. Lätt.
Nåväl.
Farmors begravning var väl lite mer traditionell än mina vildsinta planer ovan får man ju säga. Härlig är jorden givetvis, men det fanns också anspelningar till hennes liv, Gammal Fäbodpsalm till exempel eftersom hon var född och uppvuxen på landet, må vara i de djupa småländska skogarna men i alla fall.
Prästen talade som vanligt som om han hade känt farmor, men ju längre det led gick det upp för mig att det hade han faktiskt - de hade träffats mycket genom NHR (eftersom farfar drabbades av ALS) och detta gjorde det hela så mycket mer .. trovärdigt. Jag kände att istället för att stå och läsa stolpar från nåt papper var det verkligen min farmor han pratade om.
Något som verkligen gjorde intryck var det första som spelades när vi satt oss, Pie Jesu av Andrew Lloyd Webber. Riktigt bra!
Nu när jag sitter och fingrar på det lilla programmet från begravningen med farmors namn på framsidan, hennes födelsedatum men framförallt datumet då hon dog - då, nu, känns det verkligen att hon är borta, att jag aldrig kommer att få träffa henne igen... Usch!
Men livet går vidare.
Så i morron är det årets tredje sista match på Råsunda, Norrköping står för motståndet och nu får det fan vara dags för en vinst!
Tack förresten till er som erbjöd natthärbärge i onsdags, men morsan var fullständigt övertygad om att jag skulle missa tåget på morronen - så jag blev tvingad att bo på Motell Ålleberg med de andra... ;-)
Kommentarer
Trackback