Sällan studsar en termos

För tretton år sen, den andra juni 1995, låg jag i lumpen och var på väg hem efter ett dygn i berget. På natten hade vi som vanligt haft radion på och hört på nyheterna att det skett ett mord i tunnelbanan på Odenplan. Av någon anledning kom jag att tänka på det på bussen (precis innan Lovö Edeby, det har etsat sig fast av nån anledning) och tänker nåt i stil med att "hoppas det inte är nån man kände".

När jag kommer hem är det givetvis ingen hemma eftersom det var en fredag och klockan var nio-tio nånting på förmiddagen.

Men det ringer ganska snart efter att jag kommit hem och när jag svarar visar det sig vara min lillasyster som låter .. konstig. Det klarnar när den brutala verkligheten kommer ikapp och jag får klart för mig att den som blev mördad på Odenplan var hennes pojkvän. Eller ja, de hade brutit upp några dagar tidigare, men ändå.


Daniel (eller Damma som han kallades), hans polare Larsa och två till satt på tunnelbanan på väg till en fest på St Eriksplan. De hade tagit några öl inne i city och satt och snackade skit - de hade gjort lumpen tillsammans och muckat några veckor tidigare, så det var mycket snack, mycket garv och många interna skämt som haglade dom emellan.

Men något gick fruktansvärt fel.

Såvitt vi förstår var det en annan passagerare som tog illa upp av vad de satt och snackade om, så denne någon reser sig, kliver fram till dom och börjar kasta ur sig ovett.

Larsa reser sig också och tycker att de sitter bara och snackar skit, inget att bry sig om, ursäkta om vi råkat säga nåt dumt, ungefär så. Killen ger sig dock inte utan fortsätter gapa på dom medan Larsa försöker få honom att förstå att deras snack inte var illa ment.

Helt plötsligt drar killen fram en kniv och stöter den i sidan på Larsa. Damma, som hatade bråk och alltid var den som gick emellan, gör likadant nu, han studsar upp och försöker få killen att lugna ner sig. Han lyckas inte alls, utan när tåget står vid Rådmansgatan hugger killen kniven i bröstkorgen på honom och springer av tåget just innan dörrarna stängs.

Allmänt kaos inne i tunnelbanevagnen givetvis och när någon drar i nödbromsen har tåget redan hunnit in i tunneln och stannar därmed inte förrän nästa station av säkerhetsskäl.

Väl när de kommer till Odenplan och dörrarna går upp vacklar Damma av för egen maskin, men segnar ner på perrongen.

En ambulans är snabbt på plats och kör i ilfart den korta vägen över till Karolinska Sjukhuset där han tas in för akutoperation.



Efterspelet blev rent motbjudande. Polisen hittar kniven i en papperskorg utanför spärrarna och killen hittar de hemma hos mamma i Stockholms nordvästra förorter. När polisen kom låg han gömd under sängen.

Vid rättegången visar det sig att killen har varit i klammeri med rättvisan förr, listan på brott är längre än han själv med snatteri, stöld, misshandel, brott mot knivlagen...

Av tingsrätten döms han för grov misshandel av Larsa och grovt vållande till annans död för Damma till två års fängelse. Dock tycker socialtjänsten i Spånga att domen är felaktig, de tycker det skulle räcka med samtalsterapi.

Domen överklagas och i hovrätten skärps straffet till fyra år.


Det motbjudande?

Fyra år för mord? Killen gick omkring med en kniv på sig, hans belastningsregister var minst sagt omfattande och skulle utan vidare ha klassats som "värsting" och han blir dömd för grovt vållande?

Va?

Grovt vållande är väl om man råkar backa över nån på en parkering?

Det riktigt tragiska i hela soppan är att Dammas pappa var kriminalpolis och hans mamma jobbade med just värstingar på ett hem ute på Mälaröarna. Mer "passande" jobb är väl svårt att tänka sig när ens son blir mördad av en sån person?
Att dessutom få socialens utlåtande om att det räcker med samtalsterapi kastat i ansiktet... Jag saknar ord...


Det som triggat mina minnen om detta är givetvis de tragiska händelserna i Arboga.

Återigen hörde jag om det på nyheterna och tänkte att "hoppas det inte är någon som L känner" och tänkte väl inte så mycket mer på det förrän jag fick ett meddelande på Msn.
"hörde du om Ls vänner i Arboga?"
Jag svarar "hon vet vilka det är..?"
"Ehrm. Det var där hon bodde hela sommaren"

Återigen kom verkligheten brakandes ner över mig.

Så många gånger jag läst på hennes blogg om hur mycket hon älskade att bo i den familjen, hur hon tog ungarna på utflykter, hur grabben kallade henne för "reservmamma", hur hon läste sagor för dom...

Min avsky för vem som än har gjort detta känner inga gränser, hur i hela glödheta helvete är man funtad om man hugger ner en tvååring och en fyraåring?

Nu har ju polisen fått tag på nån i Tyskland och med tillräckligt starka bevis för att få personen häktad i sin frånvaro, alltså inte bara anhållen.

Så förhoppningsvis kommer någon att dömas för detta, en liten rännil av tröst i allt det vedervärdigt hemska.




Till sist kommer en text av Elton John. Låten i fråga finns på "Don't Shoot Me, I'm Only The Piano Player" från 1972. Dammas föräldrar lyssnade jämt på den och bestämde sig för att om de nånsin fick en son skulle de döpa honom efter låten.

Ett par år senare föddes Daniel.


Daniel is travelling tonight on a plane
I can see the red tail lights heading for Spain
Oh and I can see Daniel waving goodbye
God it looks like Daniel, must be the clouds in my eyes

They say Spain is pretty though I've never been
Well Daniel says it's the best place that he's ever seen
Oh and he should know, he's been there enough
Lord I miss Daniel, oh I miss him so much

Daniel my brother, you are older than me
Do you still feel the pain of the scars that won't heal
Your eyes have died, but you see more than I
Daniel, you're a star in the face of the sky

Daniel is travelling tonight on a plane
I can see the red tail lights heading for Spain
Oh and I can see Daniel waving goodbye
God it looks like Daniel, must be the clouds in my eyes
Oh God it looks like Daniel, must be the clouds in my eyes


..och ja, den spelades på hans begravning.