Sällan studsar en termos

Staten och Kapitalet med Ebba Grön - de flesta svenskar känner till den, en riktigt klassiker från 1980. Egentligen gjordes den från början av proggbandet Blå Tåget med titeln "Den ena handen vet vad den andra gör", men det är Ebbas version som givetvis är den mest kända. Fritt fram att leta fram Blå Tågets version dock, den är rätt kul att höra som jämförelse med Ebbas något mer stökiga version.

Nåväl, den absoluta majoriteten kan vråla med i texten på förfester och after skis, men hur är det egentligen med refrängen?


Nja, jag vet inte det...


Början är ju ganska enkel!

Kapitalet höjer hyrorna
och staten bostadsbidragen,
så kan man fiffla en smula
med den järnhårda lönelagen.
Och till och med betala mindre i lön
än priset för mat och för hyra,
för staten skjuter så gärna till
om levnadsomkostnaderna blivit
allt för dyra.

Inga problem. Nu kommer refrängen!

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt.
Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt.
Fast det är inte dom som ror, som ror så svetten lackar
och piskan som kittlar, kittlar inte heller
deras feta nackar.

Sådärja, lätt att vråla med i. Efter första refrängen kommer andra versen...

Skolans uppgift är som sig bör
att skola arbetskraften,
om kvastarna skall sopa bra
får man inte slarva med skaften.
Spärrar och kvoter och testprogram
är ett system för att sålla
agnarna från vetet och föra var och en
till hans rätta fålla.

Då kör vi refrängen igen - men se upp nu, det är här de flesta går bort sig helt...

Sida vid sida, tillsammans stryker dom fram.
Staten och kapitalet, två vargar fromma som lamm.
Fast det är inte dom som ror, som ror så att svetten lackar
och piskan som kittlar, kittlar inte heller
deras feta nackar.

Hoppsan Kerstin!

Sen kommer det ett solo och första refrängen igen:

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt.
Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt.
Fast det är inte dom som ror, som ror så svetten lackar
och piskan som kittlar, kittlar inte heller
deras feta nackar.

Sista versen!

Tempot höjs vid maskinerna,
här drillar man eliten.
Produktionen har inte plats för den
som blivit illa sliten.
Men för att ingen skall tro att det är något fel
med de tunga ackorden,
betraktas han som ett sjukdomsfall och behandlas
av den barmhartiga arbetsvården.

Dags för refräng igen, gissa vilken version?

Sida vid sida, tillsammans stryker dom fram.
Staten och kapitalet, två vargar fromma som lamm.
Men det är inte dom som ror, som ror så att svetten lackar
och piskan som kittlar, kittlar inte heller
deras feta nackar.