Sällan studsar en termos

Okay, it's been a while, men whaddafuck...

Det beror mest på att jag inte gör annat än jobbar, äter och försöker sova.


Jag har ju varit bortskämd med korta resor till arbetet de senaste åren, det längsta har varit en kvarts bilresa till Torsvik när jag var på Ikea/Maersk. Nu är det snubblande nära en timme enkel resa eftersom det är buss som gäller...
Visst, jag är uppvuxen med det, men det tar ändå tid att hitta tillbaka till tio år gamla spår.

Det här med att bo hemma har sina för- och nackdelar, som alltid. Trevligt att nån annan (han nästan-pensionären med bil) handlar, att det finns käk när man kommer hem och så vidare.
Men de gör fan inte annat än käkar!

När jag och morsan kommer hem strax innan sex (eftersom vi slutar ungefär samtidigt) brukar farsan ha vevat ihop middag. Men när vi käkat färdigt börjar hon genast yra om fika för nu måste hon ha kaffe!
På helgerna är det etter värre, jag är av åsikten att man ska väl fanimej få sova ut nån gång, men de hoppar upp vid åtta. Så när jag käkar frukost framåt nio-tio ska de snart ha fika och sen är det lunch och sen fika igen och sen är det dags för middag!

Söte jesus, låt mig aldrig fastna i såna benhårda rutiner...

..eller rättare sagt beroende. Idag försökte jag få dom att erkänna att de är beroende av kaffe, men det gick inte riktigt hem, haha...


I helgen var det hårt arbete som stod på schemat vill jag lova. Syrran och svågern ska ju bygga ut radhuset, så jag, farsan och Richard stod på ett svart tjärpapptak och rev ner panelen, i 30 grader och strålande sol i söderläge...
Jösses, så finns det folk som pröjsar för att gå på gym och svettas?
I söndags bjöd jag mig själv på AIK-Gefle eftersom jag varit så duktig. 1-0 var inte lika stor utklassning som 3-0 mot BP måndagen innan, men så ställde Gefle upp med en köttmur till försvar också. Rätt trist.

Men i måndags fick man betala för lördagen tror jag. Efter nån timme på jobbet (där vi var en kort eftersom Sandra i kassan var sjuk) började jag känna mig kass, sprang på muggen några gånger och trodde fan jag skulle lägga en pizza en gång. Ont i skallen och började bli varm. Usch!
Allt eftersom dagen (och jag) led satt jag ömsom och var varm, ömsom huttrade, nästan som frossbrytningar. Noll aptit behöver jag väl inte ens säga? Hade Sandra varit där hade jag gått hem, men jag hade inte hjärta att lämna Hasse och Peter ensamma i butiken...

Kom hem med 39 grader, tillbringade kvällen i soffan, knaprade två Ipren och kröp till kojs.

Igår mådde jag bättre, ingen feber men fortfarande konstig i kistan. Aptiten vid lunch var väl något bättre (raggmunk funkar alltid) men jag hade fortfarande ont i magen konstant under hela dan.

Idag har jag också haft magont hela dan och den där mesiga varianten av rännskita jag haft hela tiden bara fortsätter. Vafan är det för fel?

En sak har jag kommit på i alla fall, jag har lagt om mina kostvanor ganska plötsligt, framförallt på morgonen. Så nu återgår jag till youghurt som jag kört på i två år och leverpastej på mackan. Detta ska bekämpas!


På lägenhetsfronten rör det lite på sig ibland och sen står det still ett tag. Jag var och kikade på en tvåa i Johannesfred i Bromma som var helt okej, men jag stod bara som åtta. På nätet såg jag att folk tackade nej eller nåt, för helt plötsligt var jag tvåa! Sen gick den värden på semester för det var samma status i tre veckor... Gaaah, kom igen!
Jodå, idag stod det förmedlad - fanskapet före mig snodde den...

Men skam den som ger sig, på tisdag ska jag kika på en tvåa i Sumpan, där står jag förvisso ännu sämre till, men vafan... Bo i Sveriges minsta kommun kan ju inte vara fel, haha...


Nu blir det sängdags, bussfan går tidigt...