Sällan studsar en termos

Här tar man semester för att kunna vara med på insparkens sista tre dagar och sen ha resten av veckan ledigt för att kunna dona lite hemma.

Men nejdå, självklart ska Murphy och hans förbannade lag om alltings jävlighet ha ett ord med i leken...

De tre sista dagarna är ju klart roligast! Ingenjörernas nattuppdrag i Hamnparken på måndagen, pedagogernas lådbilsrally och sittning på tisdagen och ingenjörernas badkarsrace och sittning på onsdagen.
Av detta blev det intet.

Än mer irriterande är det att undertecknad och Backéus hade planerat att i vanlig ordning ta över vänster sida i baren ikväll och visa var skåpet ska stå - för första gången på länge!
Av detta blev det intet.

Men det riktigt sorgliga är att detta var min tionde inspark här istan och, om det nu går som jag vill, den sista.
Det kunde ju inte gått mer åt helvete...


Som lök på laxen får gamla Bettan körförbud igen den 1 oktober. Tydligen var biten om rostangrepp i fjädersätena inte en anmärkning som jag trodde, utan bara en "bra att veta", men jag kan ju lik förbanant inte chansa på en besiktning eftersom jag har det där elfelet som får säkringarna att smälla på löpande band.
Mycket kan jag fixa själv, men el har jag ingen som helst koll på mer än hur man skarvar kablar och byter säkring...
..och utan korrekt fungerande belysning bakåt är det bokstavligt talat pengarna i sjön att överhuvudtaget ens försöka.


Så en liten betraktelse såhär mot slutet.
Jag har inga problem med att leva ensam, det har jag gjort i många år nu - men det finns tillfällen då man saknar det lite extra att inte ha någon vid sin sida.
Visst är det trevligt på våren när snön smälter undan, fåglarna tinar och börjar kvittra och de tjocka kläderna faller från flickorna - men det är också då man återigen ser alla par som går omslingrade tamejfan överallt.
Vid en del träffar känns det också i magen - när jag jobbade på Hemglass var vi ute och käkade när vi flyttat till de nya lokalerna och alla hade sin respektive med sig, utom jag...

Men det är nu man saknar det allra mest!
När man ligger helt feberutslagen på soffan saknar man nån som snällt går och hämtar nåt att dricka, som kan gå och handla, som kommer med nyponsoppa så man får nåt i sig - helt enkelt någon som tycker synd om en och tar hand om en...