Jag skulle ju...
Det blir aldrig som man tänkt sig!
Asp snackade tidigare idag om en förfest på Fraggelborgen, men efter middag, dusch och rakning var jag bara varm och go och pösig och kände inte alls för att stolpa iväg till en livlig förfest...
Alltså blev det ett enda stort "Äh" som vanligt och jag kom ingenvart.
Jag hade tänkt att gå ner till Akademien och leta rätt på mina skivor i baren på övervåningen (eftersom jag glömde dom där i lördags), så en liten sväng blev det allt. Tokigt dött i början, men det kom en del folk till slut i alla fall.
Trots det så hade jag hela kvällen en överväldigande känsla av utanförskap. Även om jag varit bofast därnere de senaste nio åren så vet ju inte alla nya det, de har kul på sin kant i alla fall. Själv känner man mindre och mindre folk därnere i takt med att gamla försvinner och nya kommer och det blir ännu ensammare.
På något sätt känns det lite bitterljuvt att ha kommit till beslutet om att detta är den sista terminen därnere - nio år är en lång tid (det är för fan hela grundskolan!) och det är minst sagt dags att gå vidare, men Kåren har ändå gett mig så oerhört mycket att det är lite sorgligt att det lider mot sitt oundvikliga slut.
Men beware, kring jul drar jag och Robban på oss tomteluvorna och gör Tomtevakan osäker, helt enligt traditionen, haha...
Asp snackade tidigare idag om en förfest på Fraggelborgen, men efter middag, dusch och rakning var jag bara varm och go och pösig och kände inte alls för att stolpa iväg till en livlig förfest...
Alltså blev det ett enda stort "Äh" som vanligt och jag kom ingenvart.
Jag hade tänkt att gå ner till Akademien och leta rätt på mina skivor i baren på övervåningen (eftersom jag glömde dom där i lördags), så en liten sväng blev det allt. Tokigt dött i början, men det kom en del folk till slut i alla fall.
Trots det så hade jag hela kvällen en överväldigande känsla av utanförskap. Även om jag varit bofast därnere de senaste nio åren så vet ju inte alla nya det, de har kul på sin kant i alla fall. Själv känner man mindre och mindre folk därnere i takt med att gamla försvinner och nya kommer och det blir ännu ensammare.
På något sätt känns det lite bitterljuvt att ha kommit till beslutet om att detta är den sista terminen därnere - nio år är en lång tid (det är för fan hela grundskolan!) och det är minst sagt dags att gå vidare, men Kåren har ändå gett mig så oerhört mycket att det är lite sorgligt att det lider mot sitt oundvikliga slut.
Men beware, kring jul drar jag och Robban på oss tomteluvorna och gör Tomtevakan osäker, helt enligt traditionen, haha...
Kommentarer
Trackback