Syntax error
Fan, vad jag än gör så blir det bara fel.
Jag är en snäll person innerst inne, det var jag även i skolan - vilket gjorde mig till ett lätt offer för vad man idag skulle kalla för mobbing. Jag blev lurad mest hela tiden och mest inom området "låtsas vara mina vänner". En sak jag aldrig glömmer är när X och Y ringde hem och undrade om jag ville komma över och det gjorde jag ju. X hade pool och på botten låg ett gäng hockeypuckar staplade på varandra. De undrade om jag kunde se vad det stod på dom och när jag satte mig på knä på poolkanten för att se bättre blev jag givetvis iknuffad. Det var enda anledningen till att de ville att jag skulle komma dit, så att de kunde knuffa mig i vattnet.
Sånt har en tendens att sätta sig i skallen, milt sagt.
Ja, detta är tjugo år sen, men "tack vare" det jag upplevde i mellan- och högstadiet har jag svårt att lita på att folk är mina vänner. Det låter löjligt, men så är det.
När folk snackar om att de varit på återföreningar av sina gamla klasser funderar jag på hur det skulle vara om vi hade en. De kanske har haft det, jag har ingen aning men jag har iaf aldrig blivit inbjuden. Vete fan om jag skulle gå, känner ingen större lust att träffa dom igen.
Så när jag läste det numera famösa blogginlägget blev jag först arg, sedan besviken och till sist ledsen. Först arg på mina vänner, sedan besviken på dom och till sist - när ryggmärgen gjorde sig påmind - ledsen över en gnagande känsla om att de kanske inte var så bra vänner som jag hade hoppats.
Men efter en natts sömn satt jag och funderade på det hela på jobbet och kom fram till att det kunde ju bara inte vara sant.
Ni anar inte vilken lättnad det var när jag öppnade jiffypåsen... Kepan i sig sket jag i vid det laget, jag var bara glad över att ha haft fel.
Så ja, jag bestämde mig kvickt för en liten tillbakaluring som, har jag fått reda på nu, gick lite väl överstyr utan att jag insåg det. Förlåt, det var inte alls meningen!
Men i övrigt går allt också åt fanders.
Antalet lediga jobb i Stockholm har störtdykt från 5000 för några veckor sen till 2000 idag, jävla kris. Jag behöver desperat ett nytt jobb!
Man blir rejält upphånglad utan att det verkar ha betytt nåt.
Man får kontakt med en trevlig dam som tyvärr bor alldeles för långt bort för att nån form av seriositet antagligen ska infinna sig.
Till och med morsan undrade idag om det inte är dags snart för mig att hitta nån.
How could she look so fine
How could it be she might be mine
How could she be so cool
I've been taken for a fool so many times
It's a story of a man
Who works as hard as he can
Just to be a man who stands on his own
But the book always burns
As the story takes it turn
An leaves a broken man
If you could only live my life
You could see the difference you make to me
To me
Jag är en snäll person innerst inne, det var jag även i skolan - vilket gjorde mig till ett lätt offer för vad man idag skulle kalla för mobbing. Jag blev lurad mest hela tiden och mest inom området "låtsas vara mina vänner". En sak jag aldrig glömmer är när X och Y ringde hem och undrade om jag ville komma över och det gjorde jag ju. X hade pool och på botten låg ett gäng hockeypuckar staplade på varandra. De undrade om jag kunde se vad det stod på dom och när jag satte mig på knä på poolkanten för att se bättre blev jag givetvis iknuffad. Det var enda anledningen till att de ville att jag skulle komma dit, så att de kunde knuffa mig i vattnet.
Sånt har en tendens att sätta sig i skallen, milt sagt.
Ja, detta är tjugo år sen, men "tack vare" det jag upplevde i mellan- och högstadiet har jag svårt att lita på att folk är mina vänner. Det låter löjligt, men så är det.
När folk snackar om att de varit på återföreningar av sina gamla klasser funderar jag på hur det skulle vara om vi hade en. De kanske har haft det, jag har ingen aning men jag har iaf aldrig blivit inbjuden. Vete fan om jag skulle gå, känner ingen större lust att träffa dom igen.
Så när jag läste det numera famösa blogginlägget blev jag först arg, sedan besviken och till sist ledsen. Först arg på mina vänner, sedan besviken på dom och till sist - när ryggmärgen gjorde sig påmind - ledsen över en gnagande känsla om att de kanske inte var så bra vänner som jag hade hoppats.
Men efter en natts sömn satt jag och funderade på det hela på jobbet och kom fram till att det kunde ju bara inte vara sant.
Väl..?
Ni anar inte vilken lättnad det var när jag öppnade jiffypåsen... Kepan i sig sket jag i vid det laget, jag var bara glad över att ha haft fel.
Så ja, jag bestämde mig kvickt för en liten tillbakaluring som, har jag fått reda på nu, gick lite väl överstyr utan att jag insåg det. Förlåt, det var inte alls meningen!
Men i övrigt går allt också åt fanders.
Antalet lediga jobb i Stockholm har störtdykt från 5000 för några veckor sen till 2000 idag, jävla kris. Jag behöver desperat ett nytt jobb!
Man blir rejält upphånglad utan att det verkar ha betytt nåt.
Man får kontakt med en trevlig dam som tyvärr bor alldeles för långt bort för att nån form av seriositet antagligen ska infinna sig.
Till och med morsan undrade idag om det inte är dags snart för mig att hitta nån.
Kan vi skita i det här jävla året och gå rakt på 2010, tack?
Förresten, den som tror att det ovan är påhittat kan dra nånstans, ni vet vart.
How could she look so fine
How could it be she might be mine
How could she be so cool
I've been taken for a fool so many times
It's a story of a man
Who works as hard as he can
Just to be a man who stands on his own
But the book always burns
As the story takes it turn
An leaves a broken man
If you could only live my life
You could see the difference you make to me
To me
Kommentarer
Postat av: Jonster
Här tros inget (även om man bor i Jönkeboda) sånt skämtar man inte om, det vet alla. Vad som griper mig mest av allt är att helt plötsligt ser jag mer än F16 som en likhet... aaargh Jag vet inte om man ska skratta eller gråta åt dylika eländen. En sak är dock säker, det sätter spår.
2010 är väl till att gå lite väl fort fram, det är mycket kvar at 2009 som kan bli bra så håll i dig så åker vi! ;)
Trackback