Sällan studsar en termos

Okej, jag får väl orda lite om helgens begivenhet också.

Halv två stack jag från jobbet, studsade förbi hemma för att bli av med jobbkläderna och greppa väskorna och återvända till bilen, väntade in tre förvirrade damer som jag lyckades hejda sådär halvvägs uppför backen till Statoil innan vi packade in oss i bilen och åkte till Hultsfred.

Nånstans runt gränsen mellan Östergötland och Småland pös det av ölburkar och porlade av groggblandning i bilen och jag fick tygla min tunga högerfot så vi inte skulle bli fotograferade av nån elak stolpe...

Efter lite ofrivillig sightseeing på gångvägarna och bland parkbänkarna runt Hultsfreds Gymnasium hittade vi boendet och kunde strax därpå ge oss av mot Rockcity där Rockparty, gänget som arrangerar stora Hultsfredsfestivalen, håller till och där Rookiefestivalen just hade dragit igång.

Rockcity driver både gymnasium och högskoleutbildningar inriktade på musikbranschen, planera och genomföra konserter, management med mera - så lokalerna var både coola och praktiska med scener lite överallt.

Fyra mer välkända akter (Markus Krunegård, Johnossi, Looptroop Rockers och, heh, Amanda Jenssen) och ett 20-tal osignade band, dvs utan skivkontrakt, dvs rookies. :)

T avgudar ju Krunegård, men själv blev jag väl inte så överdrivet ivägsvept.
Johnossi är ju ganska udda med en akustisk gitarr (som låter som fyra elgitarrer) och ett trumset, men låtarna är helt okej. Kunde de dra ner på slamrigheten en aning skulle det funka bättre för mig dock.
Looptroop Rockers är ju namnet till trots hipphåpp, men studsar det in en rakad kille och en kille med meterlånga dreads reagerar jag - sen stod jag kvar hela spelningen. Fullständigt omöjliga att få några vettiga kort av om man inte stod i diket dessvärre.
Amanda Jenssen är ju välkänd får man säga, men på scen då? Första gången jag hörde henne live efter Idol lät det rent förjävligt, men nu var det faktiskt helt okej. Imponerande!

Sen hade vi som sagt alla rookies och här kommer de jag hann se!

Moa var det första jag hittade och det var fyra grabbar och en brud med mer attityd än sångröst kanske. Ett litet paljettförsett fodral distraherade och det kanske var väl det?
Isak Strand var en trevlig upplevelse, försökte ta sig in i Idol, men det sket sig tydligen. Men reggaestuket på låtarna var riktigt soft, helt klart något att hålla ögonen öppna efter framöver. Hans trummis vart jag fascinerad av, spelade bakvänt men ändå stensäkert och riktigt jävla bra.
Nikkybends lät ganska intressant, men sångaren/gitarristen ägnade på tok för mycket tid åt att stå och skruva på en Moog-synt, se svår ut och klämma fram en massa skumma ljud. Där föll allt.
Ram Di Dam är en "energisk, grabbig kvintett" enligt festivalhäftet med en sångare "som blivit jämförd med Howlin' Pelle", men den jämförelsen kan inte ha varit positiv. Tristare än målarfärg som torkar!
Sen hände det grejor! Monde Yeux klev upp på scen med fiol, ukulele och hela baletten och rev av sin Balkaninspirerade folkpop och jävlar vad bra det var! =)
Delacroix stod som orkester och jajemen, alla orkestrar med tjejer som spelar sax och trombone förtjänar guldstjärnor i min bok!
The Vanjas körde uppdaterad rockabilly ungefär, svängde som tusan och med en sångerska som faktiskt kunde sjunga. Heja!
Boris & The Jeltsins lät sådär på scen, i häftet presenterade som "tre pojkar ur den övre medelklassen som inte kan acceptera sitt öde" och i en intervju sade de att deras enda anledning till att ägna sig åt musik är att få ut budskapet "att Reinfeldt måste dö" - detta sagt av Östermalmsbor. Med andra ord samma pack som leker AFA.
Sen klev Movits upp på scen och då blev det ju bara konstigt. Hiphopbeat baserat på jazz och swing, ståbas, saxofonist (som var jävligt bra) och sen en lirare som rappar på det hela...

Lördagen ägnades åt att utforska festivalområdet, inte Rockcity utan Folkets Park, dvs där 'stora' festivalen äger rum om somrarna. Visst att man kutat omkring mycket backstage dit pöbeln inte har tillträde och därigenom skaffat sig en någorlunda uppfattning om hur det ser ut, men helt rent från stängsel, tält och försäljare (och 25000 pers) var det verkligen annorlunda!
Saharaentrén är en stor jävla grusplan som sträcker sig förbi backstagebaren hela vägen bort till Teaterladan, man ser faktiskt Hulingen därifrån och på Stora Dans satt fortfarande vårt spelschema för lördagen uppe, haha...


Hittade en torrent med en massa gamla Absolute Music, så nu är det nostalgi så det skvätter om det! Nu är det spår tio nummer 13. =D