Sällan studsar en termos

Håll i er för nu åker vi!

Ja, var ska man börja nånstans?

Hällde E85 (dvs etanol) i bilen idag. Det var bra eftersom det sänker diverse avgashalter så gamla Bettan förhoppningsvis går igenom besiktningen. Tre liter blir 10% etanol och än så länge går hon bra - ska öka till 20% och hoppas på det bästa...

Sen blev det öl och fotboll på Casa del O och det var också bra - 3-1 mot vulkanön, firma Zlatan och Henke gjorde ett vackert mål och jag blev lite småpåverkad.

Ner på Akademien och vips blir man på riktigt gott humör då en söt sak man gått och längtat efter för första gången på evigheter (och jag menar evigheter) festar på Akademien. Det ser bra ut ända tills hennes polare (som känner mig mycket väl) knuffar henne bildligt och bokstavligt talat iväg mot M som tackar och tar emot. Tack för den, Televerket... Där började kvällens störtdyk.
Saken blir ju inte alls bättre av att den söta saken inte direkt ogillar att bli ivägknuffad åt just det hållet och mitt humör fortsätter ner genom källarvåningarna.

Sådär vid halv två bestämmer jag mig för att (än en gång) kasta in handduken och (denna gång) ta ett varv runt Munksjön - det må vara mörkt, men mitt sinne behövde det. Jag tar den vanliga rundan och säger mors till folk. Förvisso tänker inte G, F och O låta mig försvinna - tanken är fin, men jag var inte riktigt i form att uppskatta gesten dessvärre.
Plötsligt får jag se M som fick den söta saken ivägknuffad mot sig ensam i baren och jag är ju tvungen att kolla läget lite. Det visar sig att det gick som vanligt för oss bägge, dvs rakt ut i ingenting!
Detta, även om det innebär ett inte föraktfullt mått av skadeglädje, får inte mitt humör upp på vettig nivå, utan jag letar rätt på min jacka och rör mig utåt.

Inte nånstans ser jag bokstavspojkarna, trots att de tokvägrat att låta mig ta ett Munksjövarv, så eftersom inte Mimmi hade nån kokt kvar travar jag iväg.


Strax efter att jag passerat mAx vid Jordbron avviker jag från rutten och istället för att gå uppför backen utmed Munksjö tar jag vänster och kliver in mot villorna i Torpa för en extrasväng.


Det hela tog en timme och jag har kommit fram till följande:

• Nu skiter jag högaktningsfullt i detta med raggande. Jag är fullkomligt ordblind på området, så är det nån av det täcka könet som är intresserad får personen i fråga ta initiativet.
• Jag har insett att jag dessvärre inte har nån framtid här i stan. Jag kommer ingenvart med C-uppsatsen och det finns absolut inga jobb. 99% av min bekantskapskrets finns här i stan och det blir fruktansvärt jobbigt att flytta härifrån, men som sagt, jag har inte längre nåt val.
• Med början nu kommer jag aktivt söka jobb i Stockholm, inte för att konkurrensen är mindre där, men där finns det åtminstone jobb att söka och varje gång jag är hemma får jag våldsam hemlängtan. Det är trots allt min hemstad.
• Jag har funderat på att söka nån kurs i vår så att man får kårleg igen, men nu får det vara slut med det. Kan jag åka på utlandsfester utan kårleg kanske jag åker, men det är dags att se slutet på detta.

Nu tror ni säkert att detta bara är fyllesnack, men det är något som har gnagt i mig de senaste åren. Se det så här: om jag gått min utbildning och tagit samtliga poäng hade jag tagit min tredje kandidatexamen i vår... Jag har inte ens en...

Så nu ska jag börja kolla efter lägenheter i huvudstaden. Jag står i kön hos Bostad Stockholm sen snart sex år och nu börjar det se ljust ut i fråga om kötid.
Med riktig röta kanske jag lyckas roffa åt mig en vettig etta eller tvåa på Kungsholmen och dit är ni, kära vänner, alltid välkomna. Mi casa, su casa som det heter (stavas det så?). :)


Dagens låttips:
Gamle skräckrockaren Alice Cooper har gjort många suveräna låtar: Billion Dollar Babies, School's Out, Poison och så vidare, men han är också fena på att knåpa ihop ballader. Might As Well Be On Mars snurrade i cdspelaren under Munksjövarvet och texten är så svidande träffande. Jag finns här, jag vill ha dig, du är så nära men samtidigt så fruktansvärt långt borta...